tisdag 25 augusti 2015

Sanningen ska fram


För över en månad sedan var jag hemma. Jag fick för mig att jag inte orkar längre, att jag vill dö. Jag plockade fram alla mediciner jag hade i skåpet med tanken att ta livet av mig, jag gjorde inte det. Jag vaknade lite som ur en trans och hoppade i bilen och körde till min brors med tårar i ögonen och händerna darrandes.

Jag ville dö. Jag var och är fortfarande beredd att dö trots mediciner, läkarbesök och terapi. I förrgår ville jag återigen dö, det var inte en lika stark tanke som tidigare men den skrämde mig. Jag vågar inte bo ensam. Jag vågar inte vara ensam ens för en liten stund.

Det är så svårt att förklara, jag vill dö men jag vill inte ta livet av mig. Jag orkar inte kämpa för mitt liv och jag är rädd att mitt liv kommer ta slut snart. Vilken tur jag har som har en älskande familj runt mig. Vilken tur att jag inte är ensam.

Varför känner jag mig så ensam endå? Jag lever men jag är som i trans. Jag kan inte ta hand om mig och min ork är slut. Jag är trött och rädd.

Jag är rädd att bli lämnad ensam, jag är rädd att mina tankedemoner tar över min kropp och tar mitt liv.

Det finns inget ljus i tunneln. Lamporna är sönder och jag går i ett mörker utan att veta när tunneln tar slut. Utan att ha en slutdestination.

Det känns som att jag kvävs men på något vis vägrar min kropp sluta andas men jag känner smärtan som river i halsen. Jag vill ge upp och ta ett sista andetag. Säga hejdå.

5 kommentarer:

  1. Du e stark! Ge inte upp vännen.

    SvaraRadera
  2. Kan säga av egen erfarenhet att trycka i sig massa mediciner för att på någotvis tro att det kommer bedöva smärtan man känner, är ingen bra idé! Det är verkligen inte roligt att bli tvingad till att dricka kol eller bli magpumpad pga att man utsätter sin lever för stor fara och den enda effekten man själv får är att man mår bara sämre plus att hela världen snurrar inte bara i huvudet utan ja den snurrar pga att man tagit en stor överdos att man blir fysiskt illamående också.. Man kommer heller inte dö av mediciner så som man kanske tänkt sig, utan det sku troligtvis va en lång o plågsam död.. Inte så värst roligt sen heller att va på sjukhuset flera dygn med konstant överbevakning..

    Hoppas bara att du kunde hitta det där som du skulle ge dig livsglädjen tillbaka, för någon slags livslust har du vel nog ändå? För mig var det inte att jag inte ville leva, utan det gjorde bara för ont för att jag skulle orka leva.. Vad exakt som hjälpte mig kan jag inte svara på utan tror det var flera faktorer och att jag med tiden fick tillbaka min självkänsla och självrespekt. Men jag bröt upp ohälsosamma relationer vilket var den svåraste biten), jag accepterade att jag inte kan varken studera eller jobba så länge jag är sjuk, jag accepterade också att jag var sjuk och tillät mig själv att ta emot hjälp, jag slutade äta mediciner (det borde man dock inte göra helt på en gång med t.ex ssri mediciner och man ska nog rådgöra med läkaren innan..), jag umgicks mycket med vännerna men till sist insåg jag att det var ingen idé att undvika att va ensam. Så jag lärde mig själv att va ensam, att uppskatta att va med mig själv. Det var något som jag under tiden jag var sjuk inte klarade av, utan jag fick panik direkt och kände bara hur väggarna kröp emot en i sitt eget hem. Men genom att ha nått bottnet så många gånger så insåg jag att nej nu jävlar ska jag ta mig upp igen. Det kunde ju liksom inte bli värre.

    Att hitta tbx ti en gammal hobby man tyckt om är ett bra sätt att börja må bättre. Sen allt tjat om hur viktigt det är med mat och sömnen, ja det stämmer faktiskt. :)

    Jag kom också väldigt nära min familj pga hela min depression, vilket jag idag är så himla tacksam för.. :)

    Ångest, självmordstankar, självdestruktivt beteende och panikattacker VAR min vardag. Idag är jag mycket friskare och det har gått ca ett år sen jag tog tag i mitt liv på riktigt. Det känns som igår samtidigt som jag inte kan tro att det hänt. Så jag vill bara berätja att om jag klarat mig, tror jag verkligen också att du är stark nog för att ta dig upp!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du har varit i min sits kanske du förstår att man inte tänker riktigt klart då man vill ta livet av sig vilket för en till dåliga beslut. Jag vet att det inte är kul att drick kol och jag vet att det är svårt att dö med mediciner. Jag vet också att jag inte påriktigt vill dö och jag vet att jag inte kommer sluta kämpa.

      Jag har haft depression från och till i flera år och nu har jag tagit tag i saken på riktigt. Jag tar emot all hjälp jag får och min familj står mig nära och utan dem skulle jag inte vara kvar på denna jord.

      Det som gör det svårare för mig att ta mig upp igen är för att jag har den kroniska sjukdomen endometrios vilket betyder att det finns en större risk att mina drömmar i livet går i kras. Allt jag lever för kan gå i kras men jag kan inte veta hur det går om jag inte lever! Jag kämpar på!

      Radera
    2. Nu mena jag ju int nå dålig med det utan mera att då man mår dåligt som du själv skriver så tänker man int riktigt klart men då e de bara bättre om nån annan kan säga hur det är ur deras synvinkel. Men det är ändå du själv som måst ta beslutet o inse fören de kmr ändra.

      Inget med psykisk ohälsa handlar om hur länge man mått dåligt, en person kan må lika dåligt i 2veckor som en annan gjort i 5 år.

      Fint om du tar emot hjälp o int ger upp men de e bara du själv som kan ändra på ditt liv, psykolog o mediciner är bara hjälpmedel. Ingen säger att de e omöjligt bara du själv som sätter dina gränser i slutändan.

      Radera

Frågor? Åsikter? Kommentera!