söndag 16 november 2014

Misstag som man får leva med

Jag minns hur du ringde åt mig men inte kunde prata, du bara grät. Jag sprang ut ur huset utan jacka med bara ett par tunna skor på fötterna mitt i vintern. Jag tog cykeln och trampade som att livet stod på spel. Jag fick punktering, kastade cykeln i diket och fortsatte att springa den kilometer långa vägen till dig. Det skar i mitt hjärta där du satt i hörnet på golvet med röda ögon och gnistrande kinder av alla tårar. Jag minns hur jag kramade dig i flera minuter. Kvällen slutade i ett skrattanfall som jag aldrig kommer glömma. Det värkte i magen av allt skratt ännu när jag led min cykel hem.

Jag minns hur vi smög ut mitt i natten på sommaren när vi var små för att vi inte ville sova. Jag minns alla de otaliga gånger vi gått för att köpa godis för våra småslantar. Jag minns hur vi på morgonen lyste koder med ficklampor genom fönstret för att berätta för varandra att vi skulle cykla till skolan tillsammans. 

Jag minns när min mamma gjorde mat och du åt hos oss och jag minns när hon sa att vi var som systrar.

Det skär i mitt hjärta att tänka på alla dessa minnen. Varför gjorde vi dessa val? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!