torsdag 4 september 2014

Hur ska man förklara när man vill dö att det inte hjälper att tänka positivt?

Hur ska man kunna förklara åt någon som inte vet hur det känns att man vill dö för att man inte orkar mer. Hur ska man förklara hur det känns att inte orka.

Ångest. Ångesten kryper in under täcket på kvällen. Alla tankar om alla problem man har smyger sig in i hjärnan och tar ett hårt grepp för att inte spolas bort. De negativa tankarna blockerar alla de positiva tankar man försöker sig på att tänka. De negativa tankarna är stora feta klimpar som är omöjliga att krossa.
Ångesten tar ett strypgrepp om halsen och det blir tungt och svårt att andas. Man kippar efter luft, allt är en dimma. Svår att ta sig ur. Tankarna kommer om hur det skulle vara smärtfritt att dö. Tårar rinner som ett vattenfall och det enda man vill är att skrika.

Enda orsaken till att man lever är för att man är för feg för att dö. Den kalla sanningen som ingen vill säga högt. Man går trots detta i en rädsla om att någon säger eller gör något eller att något händer så att man glömmer bort att man inte vågar ta livet av sig.

Hur kan man vilja dö men endå vara rädd för att göra just det? Dö.

När väckarklockan ringer på morgonen är den första tanken "jag orkar inte, jag orkar inte mer". Man orkar inte stiga upp, benen känns svaga och så börjar åter en dag då allt i huvudet snurrar i en farligt hög takt.

Man känner hur folk kallar en lat bakom ryggen. Man vet att de tänker "hur har hon tänkt klara sig när hon inte gör någonting, hon sitter ju bara". Det är inte det att man inte vill för man VILL verkligen. Man vill prestera bra men man har prestationsångest. Direkt något går lite fel är dagen förstörd och självförtroendemätaren sjunker till minus.

Varje dag är ett töcken. Varje timme är man trött och det enda man vill är att sova. Den enda tiden man inte mår dåligt är när man sover men bara så länge mardrömmarna håller sig ur vägen.

Man skäms över att man är så nedstämd, så sjuk. Man skäms över att må dåligt. Man skäms för att man har en osynlig sjukdom.

Man vill vara glad, skratta och njuta av tillvaron men det går inte. När man försöker och kanske lyckas emellanåt blir man trött direkt.

Allt känns meningslöst, hopplöst, jobbigt.

Man försöker förklara, kämpa, stiga upp på morgonen men när kvällen kommer och solen går ner känner man sig återigen värdelös. Trött på livet, trött på sin vardag. Trött på att försöka kämpa. Då vill man dö som mest.

Det är farligt. Farligt att ha depression. Man kan inte lita på sina handlingar. Vem vet när dagen kommer emot när mätaren blinkar rött och man glömmer bort att man är feg för att ta sitt eget liv. Orkar man kämpa emot då? Finns det något som kan rädda en från att göra ett misstag?

Det yttre skalet ljuger. Den här tjejen mår inte bra.


5 kommentarer:

  1. Det finns bara en sak för dig att göra...sök hjälp. Sluta spika upp dig mot väggen och gör någonting. Skaffa en psykolog , ta hjälp av dina vänner...GÖR NÅGOT. Att dö löser ingenting. Det leder bara till att dina nära och kära får lida mera än vad du har gjort.

    SvaraRadera
  2. Ensomvilhjälpa6 sep. 2014 12:42:00

    Tror du på Gud?

    SvaraRadera
  3. Anonym: Den här bloggen är bara ett sätt för mig att uttrycka mig och lägga mina tankar till ord för att reda ut saker för mig själv. Jag har fått hjälp och jag jobbar varje dag med att börja må bättre. Jag vet hur mycket närstående får lida och jag vet att självmord inte är ett alternativ. Jag skriver ner mina tankar för att kanske hjälpa folk att förstå hur det känns att må dåligt varje dag. Att skriva är min terapi för att få vardagen att kännas lite lättare helt enkelt. //Kram Jessica

    SvaraRadera
  4. Ensomvillhjälpa: Nej jag tror inte på någon sorts Gud eller högre makt. Jag är atheist. Jag skrev ut mig ur kyrkan dagen då jag fyllde 18. //Kram Jessica

    SvaraRadera
  5. Jag förstår Dig och jag känner igen mig själv i precis allt Du skriver! Det är skönt att på ett sätt veta att jag inte är ensam om att känna så här. Jag tror inte på samtalsterapi, vill man dö så vill man. Thats it. Jag tror att en dag blir man starkare och klarar förhoppningsvis av det. Det borde få vara ens eget val, man kan inte leva för att ändra vill!

    SvaraRadera

Frågor? Åsikter? Kommentera!