måndag 28 juli 2014

Var finns nerförsbacken?

Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar känns det som att lungorna inte räcker till. Vissa dagar känns det som att jag bara vill lägga mig ner och möta mörkret. Att gå mot mörkret känns lockande. Tanken känns varm och jag är beredd att sova i en evighet. Jag vet att det inte är svaret men jag orkar inte försöka längre. Skulle mörkret bjuda in mig skulle jag gå dit med öppna armar. Jag skulle krama mörkret och vara tacksam.

Det är inte svaret men jag är trött på att leta efter nedförsbacken. Allt jag ser är tunga, branta uppförsbackar och lyckan som står på toppen men jag ser att den hånskrattar åt mig för mitt misslyckande. Kanske det är just det som får mig att klättra högre upp även om jag vet att vid ett skede kommer jag ramla ner igen.

Jag borde börja med att hitta mig själv och förstå var jag finns. Jag känner inte mig själv längre, jag vet inte vad jag klarar av. Jag vet bara att min trötthet spelar ett spratt med mig. Jag vet att jag inte orkar vara vaken länge till. Snart finns ingenting kvar av mig och jag är beredd att möta mörkret men är det verkligen det jag vill?

Nej, jag vill känna ljuset igen. Jag vill gå nerför en backe och känna känslan av att jag lyckats med något. Jag önskar att jag inte vore så vilsen. Jag önskar att jag visste vem som står bakom min rygg och hjälper mig stiga upp igen när jag ramlar. Jag önskar att jag hade orken att försöka stå på mina sköra ben igen. Jag önskar att jag vore mer modig.

Är jag modig nog att möta framtiden och ta emot allt stryk som den ger mig för att glädjas åt det jag får av den? Är jag modig nog att bli lycklig igen? Är jag modig nog att våga ramla ner en gång till och ändå ta mig upp igen? Jag har ramlat så många gånger i uppförsbacken att det är ett under att det finns någon hud kvar på mig.

Jag tänker kämpa emot. Jag vill inte, jag orkar inte men jag måste för jag är inte modig nog att möta mörkret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!