söndag 22 juni 2014

Midsommar

En kall blåst men vi bestämde oss för att det inte gör någonting, vi sticker till en mysig liten villa ute vid vattnet. Vi drack ett x antal alkoholhaltiga drycker och skrattade och hade det väldigt fint och mysigt. Ingen av oss blev för berusade utan alla höll sig på en passlig nivå. 

Jag såg på mina vänner, kände att jag äntligen passar in någonstans men trots den trevliga känslan kom tanken att jag passar bättre in i en annan värld. Jag steg upp och meddelade att jag går ut en sväng. 

Jag steg upp ur soffan och började gå ut mot vattnet. Jag såg mig omkring på alla gröna träd och undrade över hur det kunde vara så tyst. Jag tog första steget ut på betongbryggan och undrade om jag kommer att stanna vid kanten eller hoppa i. Jag stannade. Satte mig ner och struntade i att bryggan var kall och att vinden tog tag i mitt hår. Jag hör steg bakom mig.

Jag vänder mig om och där står han, alltid på sin vakt för att inget ska hända mig. Han visste trots att jag ingenting sagt att jag känner mig vilse i mitt liv. 

Han sätter sig ner och lägger armarna runt mig och frågar varför jag sitter här ensam. Jag svarar bara kort att jag ville komma ut i den friska luften. När jag frågar varför han kom efter mig och han svarar att han inte vill låta mig vara ensam känner jag ett styng av lättnad men ovanpå känner jag ilska. Varför går det aldrig som jag tänkt mig?

Efter en stund får jag övertalat honom om att han inte ska vara orolig, jag vill bara vara ensam en stund. Han går och jag stirrar ut över vattnet. Jag känner att jag vill ta av mig skorna, ta av mig min jacka och hoppa i. Jag vill känna det iskalla vattnet och veta vad jag skulle göra sen. Jag vill bara ligga där på rygg och flyta en stund. Se åt vilket håll det leder mig.

Jag lägger mig ner på rygg på den kalla bryggan och tittar på molnen, på något konstigt vis lugnar det mig att vara ute bredvid vattnet och träden, känna hur kallt jag får av vinden. 

Jag stiger upp för att gå tillbaka till de andra, när jag vänder mig om ser jag att han står där. Mer tacksamhet än det skulle jag inte kunna känna. Jag går fram till honom och han tar min hand och leder mig tillbaka till livet, skratten och upplevelserna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!