lördag 15 mars 2014

En novell om stark kärlek och mycket sorg

Jag står där med gråten i halsen. Jag känner hur en känsla kryper upp från mina fötter ända upp till bröstkorgen och sätter sig tungt på mitt hjärta. Känslan är mörk. Den har ett starkt grepp om mig. Den kramar om luftstrupen så det känns som att jag inte får någon luft. Jag känner en liten ynklig tår rinna ner för min kind. Den stannar på mina läppar och jag känner den saltiga smaken. Han står framför mig och ser mig ögonen, frågar gång på gång vad det är. Jag vill så gärna förklara men jag kan inte, jag får inte ett enda litet ljud från min mun. Han kommer fram till mig, kramar mig och säger att jag får gråta. Det känns bättre efteråt. Jag vet att jag borde gråta men den mörka känslan tar ett hårdare tag runt min strupe. Jag känner trots allt att min undre läpp börjar vibrera. Snart skakar mina axlar när jag gråter hysteriskt. Jag gråter länge. Tårarna faller en efter en på hans tröja men han verkar inte bry sig. Han stryker sin varma hand på min rygg. Viskar tröstande ord.

Jag känner att jag börjar bli matt i kroppen, mina ben börjar kännas som en nyfödd älgs ben.Kraftlösa och darriga. Jag gör ett försök till att vända mig för att lägga mig i sängen men han har ett hårt grepp om mig. Jag vet varför. Han är rädd att jag ska skada mig själv. Det har hänt. Jag gråter floder och börjar slå honom. När han inte släpper taget om mig börjar jag tyst gråta fram ord som kan uppfattas som snälla, släpp mig. Han viskar med en lugnande röst. "Lugna ner dig, andas djupt." Jag försöker men jag känner att jag inte kan andas. Jag gråter fram ett svar. "Snälla jag vill lägga mig." Han leder mig till sängen med armarna hårt runt min midja. Rädd för att jag ska springa iväg och göra någonting dumt. Efter att han bäddat om mig, och kramat mig hårt och viskat snällheter i mitt öra tänker jag att jag kanske trots allt orkar leva en dag till. Med de tankarna somnar jag medan solen fortfarande skiner där ute och barnen leker utanför fönstret.



Jag kan känna hennes smärta i mitt bröst. Hennes ögon är trötta, svarta. Hon är ledsen och jag kan inte förstå varför hon är så ledsen. Hon som är så vacker, hon som har en så fin personlighet. Hur kan hon vara missnöjd? En tår smyger sig ner för hennes ansikte och jag kan inget annat tänka än att jag vill se min prinsessa lycklig. Jag vill ge henne det bästa som finns att fås i livet. Jag stiger fram för att krama henne. Jag känner mig så hjälplös. Så rädd. Jag försöker trösta henne med lugnande ord men varje gång jag sagt något gråter hon bara mer. Det värker i mitt bröst av att se hennes oändliga smärta. Jag vågar inte släppa henne. Hon skulle ramla ihop på golvet direkt. Jag känner hur hennes ben sakta tappar kraften att hålla upp henne.

Hon märker det säkert själv för hon vänder sig om. Jag vågar inte släppa taget. Jag vet att hon kan komma till skada. Jag vill att hon ska lugna sig, stå på egna ben. Inte sova bort sina beskymmer. De finns fortfarande kvar när hon vaknar. Hon börjar slå mig och gråter fram något men jag kan inte uppfatta vad. Jag förstår att det är fel att hålla fast henne men jag vet att hon kan komma till skada. Jag uppfattar att hon tyst viskar "snälla låt mig ligga ner." Jag håller om henne när jag leder henne till sängen. Jag viskar hela tiden hur mycket hon betyder för mig. Hon svarar inte men jag vet att hon lyssnar. Jag känner hur hennes hår kittlar mig på nacken när hon vänder bort sitt huvud och somnar.

Jag torkar bort hennes salt tårar som tagit med sig ränder av maskara ner för hennes fina fina ansikte. Jag smeker hennes hår. Hon snyftar sakta i sömnen och jag försöker lugna henne med att lägga handen på hennes rygg. Jag vet att hon vill bort från den här världen. När den tanken slår mig måste jag andas djupt några gånger men trots mina tappra försök börjar tårarna rinna. Hon är allt jag har. Jag vill aldrig förlora henne. Jag vill att hon ska må bra. Hennes sorg är min sorg. En vacker dag vill jag vara hennes man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!