onsdag 12 februari 2014

Mörkret som leder mig in på fel väg

Jag hör mina tunga steg mot den spegelblanka vägen. Jag hör hundar långt borta i bakgrunden, så långt borta men ändå så nära. Jag vibrerar i kroppen av det förbjudna, att vara ute mitt i natten när ingen vet, ingen som bryr sig. Så skönt men ändå så frustrerande. Varför känner jag mig så ensam fast jag vet att jag har en värdefull plats här på planeten? Hur kan tystnaden föra så mycket oväsen undrar jag före jag vågar öppna ögonen och inse att det bara är mina tankar. Tystnaden kommer alltid vara tyst och saknaden efter någon som kan förstå dina sprängande känslor kommer förbli den samma. Ingenting kommer att förändras. Bara mina tankar och handlingar. Mitt hjärta vet att jag gör fel, min hjärna tror något annat och kroppen. Kroppen tar sina egna steg mot fel riktning.
Hur ska jag få de tre sakerna att gå ihop? Att följa den rätta stigen. Stigen som leder hem. Hem till trygg mark. Hem till de som bryr sig. Hem. Hem smakar inte bra i min mun för alla de misstag jag gjort. Alla de jag sårat. Allt det trygga jag förstört.
Jag har nära hem men ändå så långt. Hur ska jag våga sluta springa undan? Hur ska jag våga sluta gömma mig? När ska mitt dubbelliv ta slut?
Så många frågor. Nära till svar men ändå så långt borta. Vem ska kunna hjälpa mig när ingen psykolog eller kurator kan förstå? Hur ska jag kunna veta i vilken tråd jag ska ta för att inte få vatten över huvudet? Hur ska jag kunna veta hur snabbt jag ska springa för att hinna ikapp alla mina klasskompisar med skolarbeten? Hur ska jag kunna veta hur länge till min hjärna orkar gå på högvarv före den spränger och jag går i tusen delar? Hur ska jag kunna lita på att den enda personen som orkar tro på att jag ska lyckas kommer orka tro? Hur ska jag veta att den enda personen som finns där när jag får ångest mitt i natten inte kommer gå sin väg?
Jag står ensam. Jag kommer alltid stå ensam. Det spelar ingen roll om jag går på den blanka isen mitt i natten eller står tillsammans med ett gäng bekanta. Jag väljer min väg, mina fötter tar stegen. Vem ska vägleda mig? Hur ska jag hitta ut genom den här enorma labyrinten? Hur länge skulle det ta för mig att knaga mig genom väggarna? Hur ska jag hitta ut ur detta mörker som omringar mig? Nattens mörker är ingenting om man jämför med det mörker som sitter och spökar i min hjärna och svärtar ner mitt hjärta och får trådarna i mina ben att ruttna så att benen stiger snett i fel riktning.

Alla de tankar, alla de känslor som jag inte är ensam om men som ingen nära mig kan förstå. Alla de tröstande orden jag får. Vad hjälper de när jag är vilse i mörkret? De värmer en stund men ett ljus kan inte brinna i evighet. Vad gör jag när min egna bensin tar slut?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!