söndag 5 januari 2014

Små tankar om en liten hjärna samt en liten text om mina änglar

Det ekar tomhet på pappret. Inspirationen flödar men mina tankar stockas. Jag har för liten hjärna och för mycket att säga till om. Jag vill rädda hela världen med mina ord. Jag vill rädda liv. Men det ända jag åstadkommer är att jag kanske hjälper någon som har tråkigt att fördriva tiden en stund. Jag önskar att någon skulle kunna känna sig hemma i det jag skriver. Men hur ska jag uttrycka mig för att det ska vara möjligt? Jag antar att jag bara måste fortsätta skriva från hjärtat och klottra ner allt jag tänker på. Jag har en massa tankar och jag tänkte kopiera in en text jag skrev inatt. Jag hoppas att jag skulle kunna få mina fingrar att fungera så jag skulle få ner allt jag tänker på just nu. Min hjärna ropar kaos.

Mina änglar heter texten:

Dö. Jag vill dö. Hur ska jag kunna dö? Jag vill bort. Hur ska jag dö? Skjuta mig själv? Nej. Hänga mig? Nej. Köra in i ett träd? Nej. Dränka mig? Nej. Dricka blekningsmedel och ta överdos piller? Ja! Det tänker jag göra. Sen efter jul.

Jag fick angina och blev tvungen att skjuta upp det eftersom att jag inte kunde svälja, kunde ju inte dricka blekningsmedel då. Min plan gick i stöpet då jag fick en ny vän och han fick mig att må bra, min nya älskade bror! Så i samma veva blev jag kär i en kille som blev kär i mig. De är två änglar som räddade mitt liv. Jag lever och så länge mina två änglar finns kommer jag att finnas.

Jag vill inte dö längre. Jag vill leva. Leva för att göra det samma åt mina änglar som mina änglar gjort mot mig. Jag vill rädda deras liv och visa dem att jag älskar dem. Jag tänker stå vid deras sida då alla andra vänder om. Jag tänker gå genom eld och vatten för mina två älskade, älskade änglar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!