torsdag 28 november 2013

My goal is to live my life in such a way that when I die, someone can say, "she cared" - Mary Kay Ash

Varje dag är en kamp mot livet. Man undrar om man kommer lägga sig på kvällen, sitta uppe och gråta ut för att inte gråta i skolan eller att ligga död i ett dike någonstans. Allt är mörkt, man minns ingenting. Dagarna bara flyter förbi. Man glömmer allt som betyder något. Man glömmer bort vem man är. Man glömmer bort hur det känns att ge ett äkta leende.

Jag kämpar varje dag mot min ångest. Jag vill ut ur min kropp. Jag vill bort från denna hemska värld. Men jag vill inte dö. Jag vill leva men inte idag, inte imorgon, inte just nu. Jag vill minnas mina friska tankar, hur det känns att le påriktigt utan detdär leendet man får kämpa för att gräva fram. Jag vill minnas hur det känns att gå och lägga sig lycklig. Jag vill vara lycklig, jag vill skratta med alla andra. Jag vill så mycket men det enda jag kan göra är att ta mig upp ur sängen nästa morgon, försöka begrava alla självmordstankar. Lägga den högra foten framför den vänstra.

Jag vill att hela världen ska förstå varför jag bara stirrar in i väggen. Varför mina ögon är röda men inga tårar syns. Varför jag säger i mina tankar att jag måste dö. Men hur ska världen kunna förstå när jag själv stänger mina ögon och slutar se?

Jag hoppas att ingen känner igen sig. Jag hoppas verkligen det. Om det mot förmodan finns någon som känner igen sig. Fäll dina tårar men komihåg att vakna varje morgon.

Jag minns alla de fina kommentarer jag får och alla vackra ögon som ler mot mig. Jag tankar kraft i mitt hjärta från allt fint jag hör. Jag hoppas att jag en dag blir glad igen.

Jag tänker blogga när jag känner för det i framtiden.

Mitt ask

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor? Åsikter? Kommentera!